hatord

Hej! Konst- och poesiblogg. Alla tavlor kostar 100 SEK om ni får för er att köpa dem.

Arslebam!

Kategori: Dagbok

Jag ser dig där,

Liggandes,

Sovandes,

När jag vaknar.

Du ligger där bredvid mig,

Trygg,

Och sover.

Din späda kropp.

Dina slutna ögon och dina små händer mot ansiktet.

Jag kan inte låta bli att explodera inombords.

Av lyckan att ha dig i mitt liv,

Lyckan när du öppnar dina ögon och pratar om lejon och skräp i munnen.

Ett liv utan dig vore inget liv värt att leva!

Rättelse

Kategori: Dagbok

Har snokat runt på Facebook

Har kollat på gamla klasskamrater och forsabor.

Det som slår mig är känslan av bitterhet.

Bitterhet över hur utanför jag känt mig.

Bitterhet över hur det funnits en gemenskap som jag aldrig kommit in i.

I och för sig har jag alltid ställt mig själv utanför.

Observerat.

Jag har tyckt om att vara ensam, själv, i mina egna tankar.

Men som vanligt kan man aldrig, aldrig, förlita sig på eller förvänta sig NÅGOT av sin omgivning.

"Du ska inte tro att din omgivning ska bry sig, se dig eller tänka steget längre"

"Nej, det får du göra själv"

"Stå utanför du din... din..."

"Vart är din pappa då?"

-

Jag tänker på att till och med pedagoger i min barndom stått på "den andras" sida. Är det inte en pedagogs jobb att se? Inte spela med?
På tal om spela!
Spela fotboll.

Hur kan ens ointresse för fotboll straffa hela ens sociala sfär?

Jag har ingen aning.

Det jag vet är att jag sitter här med en bitterhet, en ledsamhet.

Kanske inte bara för att jag aldrig slog mig in i IF-Sfären utan för annat också men, men.

Jag är ju HSP. Har alltid varit. Man föds så?
-

Varför har ingen talat om det för mig innan?
Varför har alltid mina känslor och mitt sätt att vara känts som fel?

Varför har det alltid jag som skämts för att jag fått gråten i halsen över ingenting?
Varför har ingen anpassat sig efter mig?
Varför har jag varit tvungen att anpassa mig efter er?
-

Nu på "äldre dagar" har jag insett att man inte kan, ska eller borde, hoppas eller lita på andra människor. Kanske är det just HSP:n som gör att jag hoppas på människor, att jag längtar, vill, önskar.

Men att jag alltid får den där kylan i bröstet när jag inser att det jag tror inte är sant. Man kan inte tro att människor ska finnas där villkorslöst. Man ska förtjäna att människor finns där villkorslöst, man ska kriga sig till att mäniskor finns där villkorslöst. Man ska ringa först innan de ringer dig. Man ska bjuda först innan de bjuder dig. Man ska säga hej först innan de säger hej. Man ska alltid tacka ja på födelsedagsfestinbjudningar, man ska aldrig få vara rädd och blyg.

-

Men vet du vad Mannen På Gatan?
Fan ta dig och dina vänner!
Fan ta att jag ska behöva gråta över att jag trodde att ni fanns där när ni egentligen inte ens visste att jag ville det.

Fan ta att förvänta sig godhet av människor.

Fan ta att önska.

Fan ta att hoppas.

Fan ta att älska.

-

Är det något jag ska lära mina barn så är det att alltid se in i ögonen på folk och överraska dem.

Överraska människor med godhet.

För godhet är inget man får, det är något man ger.

-

Och förresten! Om en elev sitter på en annan då går man dit och säger till den där rödhåriga, jeansklädda mobbaren att flytta sig. 

Och förresten! Om elev 1 jagar elev 2 så att elev 2 ramlar och bryter nyckelbenet. Då säger man till elev ett att det inte var hens fel. Man ser att elev ett kommer ha en kyla i bröstet över detta i cirka 14-15 år. 

Och förresten! Jag känner. Jag tar åt mig. Jag hoppas. Tänk på det nästa gång. 
Jag finns också...

-

Har jag nu skrivit till dig Mannen På Gatan måste jag också skriva till dig Du Fräknig.

Jag har alltid funnit hopp i Dig. Jag har alltid älskat Dig. Du har alltid gett mig styrka. Du har alltid gett mig mod.

Oavsett hur Du sett ut, Ni har varit få, kan räkna Dig på ena handen, så har ni funnits där utan att veta om det. Du finns där nu och Du gör mer underbart ont än vanligt. Du gör ont men du finns där.

Till Dig: Tack!

Tack för att Du ger mig styrka, för att Du ler, för Dina ögon.

24/3-2014

Kategori: Dagbok

Sitter här och tittar, likt Ebba Grön, på TV och funderar på livet. Funderar på i morgon. Det är så att i morgon ska jag bege mig till en kurator. Inte vilken kurator som helst; utan en kurator som tar 200kr i timmen fram tills högkostnadsskyddet kickar in. Det känns lite underligt faktiskt.

Jag har alltid hävdat att det är bra att prata med ”proffs” om sitt shit som Plura hade uttryckt det. Det har liksom alltid setts på som en svaghet att göra det, men jag har alltid förespråkat det. (Det vart många ”det” i de meningarna).

Vad ska jag prata om då? Ja det ska väl ni tre skita i men det konstiga är att det känns som om perioden av inre kaos redan är över. Vad ska jag prata om då? Ska jag återberätta alla tankar jag haft de senaste månaderna och sedan redogöra för min slutsats?

”Jo, det var så här och så här och jag kände sådär och sådär där och då. Men nu mår jag, i relation till t.ex. människorna i Syrien, relativt bra” - Nils Östberg 25/3 2014 som svar på frågan ”Vad fan gör du här då?”.

Också var det ju det där med stressblåda… Kan man bota det hos en kurator eller måste jag hänge mig åt KGB, nej förlåt, KBT? Jag tror att jag kan lösa det själv. Som vanligt finns det nog inte en aspekt av mitt eget liv och mitt eget mående som jag själv inte redan utrett i mitt huvud, inte för att skryta men…

Men a-ja, det blir väl som det blir tänker jag mig! Alla har väl sitt inre mörker att prata om eller? Eller?