hatord

Hej! Konst- och poesiblogg. Alla tavlor kostar 100 SEK om ni får för er att köpa dem.

Rättelse

Kategori: Dagbok

Har snokat runt på Facebook

Har kollat på gamla klasskamrater och forsabor.

Det som slår mig är känslan av bitterhet.

Bitterhet över hur utanför jag känt mig.

Bitterhet över hur det funnits en gemenskap som jag aldrig kommit in i.

I och för sig har jag alltid ställt mig själv utanför.

Observerat.

Jag har tyckt om att vara ensam, själv, i mina egna tankar.

Men som vanligt kan man aldrig, aldrig, förlita sig på eller förvänta sig NÅGOT av sin omgivning.

"Du ska inte tro att din omgivning ska bry sig, se dig eller tänka steget längre"

"Nej, det får du göra själv"

"Stå utanför du din... din..."

"Vart är din pappa då?"

-

Jag tänker på att till och med pedagoger i min barndom stått på "den andras" sida. Är det inte en pedagogs jobb att se? Inte spela med?
På tal om spela!
Spela fotboll.

Hur kan ens ointresse för fotboll straffa hela ens sociala sfär?

Jag har ingen aning.

Det jag vet är att jag sitter här med en bitterhet, en ledsamhet.

Kanske inte bara för att jag aldrig slog mig in i IF-Sfären utan för annat också men, men.

Jag är ju HSP. Har alltid varit. Man föds så?
-

Varför har ingen talat om det för mig innan?
Varför har alltid mina känslor och mitt sätt att vara känts som fel?

Varför har det alltid jag som skämts för att jag fått gråten i halsen över ingenting?
Varför har ingen anpassat sig efter mig?
Varför har jag varit tvungen att anpassa mig efter er?
-

Nu på "äldre dagar" har jag insett att man inte kan, ska eller borde, hoppas eller lita på andra människor. Kanske är det just HSP:n som gör att jag hoppas på människor, att jag längtar, vill, önskar.

Men att jag alltid får den där kylan i bröstet när jag inser att det jag tror inte är sant. Man kan inte tro att människor ska finnas där villkorslöst. Man ska förtjäna att människor finns där villkorslöst, man ska kriga sig till att mäniskor finns där villkorslöst. Man ska ringa först innan de ringer dig. Man ska bjuda först innan de bjuder dig. Man ska säga hej först innan de säger hej. Man ska alltid tacka ja på födelsedagsfestinbjudningar, man ska aldrig få vara rädd och blyg.

-

Men vet du vad Mannen På Gatan?
Fan ta dig och dina vänner!
Fan ta att jag ska behöva gråta över att jag trodde att ni fanns där när ni egentligen inte ens visste att jag ville det.

Fan ta att förvänta sig godhet av människor.

Fan ta att önska.

Fan ta att hoppas.

Fan ta att älska.

-

Är det något jag ska lära mina barn så är det att alltid se in i ögonen på folk och överraska dem.

Överraska människor med godhet.

För godhet är inget man får, det är något man ger.

-

Och förresten! Om en elev sitter på en annan då går man dit och säger till den där rödhåriga, jeansklädda mobbaren att flytta sig. 

Och förresten! Om elev 1 jagar elev 2 så att elev 2 ramlar och bryter nyckelbenet. Då säger man till elev ett att det inte var hens fel. Man ser att elev ett kommer ha en kyla i bröstet över detta i cirka 14-15 år. 

Och förresten! Jag känner. Jag tar åt mig. Jag hoppas. Tänk på det nästa gång. 
Jag finns också...

-

Har jag nu skrivit till dig Mannen På Gatan måste jag också skriva till dig Du Fräknig.

Jag har alltid funnit hopp i Dig. Jag har alltid älskat Dig. Du har alltid gett mig styrka. Du har alltid gett mig mod.

Oavsett hur Du sett ut, Ni har varit få, kan räkna Dig på ena handen, så har ni funnits där utan att veta om det. Du finns där nu och Du gör mer underbart ont än vanligt. Du gör ont men du finns där.

Till Dig: Tack!

Tack för att Du ger mig styrka, för att Du ler, för Dina ögon.

Kommentera inlägget här: