hatord

Hej! Konst- och poesiblogg. Alla tavlor kostar 100 SEK om ni får för er att köpa dem.

När man ändå är upp å går

Kategori: Allmänt

Vem är Nils undrar ni. Det här är svaret. Ett svar som kommit som en bekräftelse på hela min existens och mitt liv. Det tog en person. Det tog en mening: Har du hört talas om HSP?. För att lösa gåtan om mig själv. Jag fick hela mitt liv förklarat för mig efter den meningen. Delade detta med en kompis som hittade denna läsning och jag bara måste bara dela detta vidare så att ni kan förstå mig lika bra som jag för första gången i mitt liv gör och kanske själva äntligen få svar på varför ni är som ni är!
"Högkänsliga har inget skyddande filter. Allt de upplever går rakt in. De har ofta låg självkänsla och höga krav på sig själva. I dag då stresstålighet och flexibilitet är nyckelord på arbetsmarknaden är det svårt att vara HSP. En högkänslig person har ett djup och en närvaro som andra kan sakna. Hon kan njuta till fullo av ensamhet, men kan även vara social. Studier visar att drygt en tredjedel av de högkänsliga är utåtriktade, men upplever kallprat som frustrerande. En HSP-person får ofta god kontakt med andra, men orkar inte umgås lika länge som andra. – En högkänslig skapar djupare kontakt på två timmar än andra kan göra på en hel kväll, säger Ilse Sand. Den amerikanska psykologen och forskaren Elaine Aron introducerade begreppet HSP och har forskat i ämnet sedan 1991. Hon har även skrivit bästsäljaren The Highly Sensitive Person. Hennes studier visar att högkänslighet är medfödd. Tidigare kallades dessa människor blyga och hämmade. Begreppet ”högkänslig” är mer rättvisande. Har man inga andra psykiska diagnoser utan bara är högkänslig kan det räcka med att gå på en kurs eller läsa en bok i ämnet för att hitta harmonin i livet, menar Ilse Sand, som själv tillhör skaran högkänsliga. Hon vet hur det är att känna sig utanför och onormal, och vara ledsen för att man inte orkar vara lika aktiv som många andra. Ett av de viktigaste stegen för att få balans är att våga säga ifrån. Förklara för omgivningen att så här fungerar jag och jag orkar inte vara ”på” så lång tid i taget. En högkänslig person blir lätt utmattad efter ett möte som varar länge eller när det är stressigt. Det blir för många intryck i nervsystemet. En HSP är inte empatisk i alla lägen. Vid överstimulering kan hon få utbrott eller bli svår att vara tillsammans med. Det beror på att högkänsliga registrerar fler nyanser och tar in saker på ett djupare plan. Ett sätt att hantera det är att tänka på att kvalitet är viktigare än kvantitet. En högkänslig kanske inte hinner med lika mycket som andra, men får ut mer av det hon gör. HSP-personer känner ofta oro och har en tendens att tänka för mycket. Det tar på krafterna att ha sinnena vidöppna hela tiden och alltid analysera allt. Högkänslighet är på många sätt en gåva, men om man inte skapar plats i sitt liv att njuta av fördelarna med att vara högkänslig blir det tungt. Många utvecklar sin kreativitet, något som är viktigt för en HSP-person. Därför är det viktigt att få utlopp för sin kreativitet, skriva, måla, dansa, spela ett instrument, sjunga. Då får man ut känslorna ur kroppen och blir mer harmonisk, säger Ilse Sand."

Rättelse

Kategori: Dagbok

Har snokat runt på Facebook

Har kollat på gamla klasskamrater och forsabor.

Det som slår mig är känslan av bitterhet.

Bitterhet över hur utanför jag känt mig.

Bitterhet över hur det funnits en gemenskap som jag aldrig kommit in i.

I och för sig har jag alltid ställt mig själv utanför.

Observerat.

Jag har tyckt om att vara ensam, själv, i mina egna tankar.

Men som vanligt kan man aldrig, aldrig, förlita sig på eller förvänta sig NÅGOT av sin omgivning.

"Du ska inte tro att din omgivning ska bry sig, se dig eller tänka steget längre"

"Nej, det får du göra själv"

"Stå utanför du din... din..."

"Vart är din pappa då?"

-

Jag tänker på att till och med pedagoger i min barndom stått på "den andras" sida. Är det inte en pedagogs jobb att se? Inte spela med?
På tal om spela!
Spela fotboll.

Hur kan ens ointresse för fotboll straffa hela ens sociala sfär?

Jag har ingen aning.

Det jag vet är att jag sitter här med en bitterhet, en ledsamhet.

Kanske inte bara för att jag aldrig slog mig in i IF-Sfären utan för annat också men, men.

Jag är ju HSP. Har alltid varit. Man föds så?
-

Varför har ingen talat om det för mig innan?
Varför har alltid mina känslor och mitt sätt att vara känts som fel?

Varför har det alltid jag som skämts för att jag fått gråten i halsen över ingenting?
Varför har ingen anpassat sig efter mig?
Varför har jag varit tvungen att anpassa mig efter er?
-

Nu på "äldre dagar" har jag insett att man inte kan, ska eller borde, hoppas eller lita på andra människor. Kanske är det just HSP:n som gör att jag hoppas på människor, att jag längtar, vill, önskar.

Men att jag alltid får den där kylan i bröstet när jag inser att det jag tror inte är sant. Man kan inte tro att människor ska finnas där villkorslöst. Man ska förtjäna att människor finns där villkorslöst, man ska kriga sig till att mäniskor finns där villkorslöst. Man ska ringa först innan de ringer dig. Man ska bjuda först innan de bjuder dig. Man ska säga hej först innan de säger hej. Man ska alltid tacka ja på födelsedagsfestinbjudningar, man ska aldrig få vara rädd och blyg.

-

Men vet du vad Mannen På Gatan?
Fan ta dig och dina vänner!
Fan ta att jag ska behöva gråta över att jag trodde att ni fanns där när ni egentligen inte ens visste att jag ville det.

Fan ta att förvänta sig godhet av människor.

Fan ta att önska.

Fan ta att hoppas.

Fan ta att älska.

-

Är det något jag ska lära mina barn så är det att alltid se in i ögonen på folk och överraska dem.

Överraska människor med godhet.

För godhet är inget man får, det är något man ger.

-

Och förresten! Om en elev sitter på en annan då går man dit och säger till den där rödhåriga, jeansklädda mobbaren att flytta sig. 

Och förresten! Om elev 1 jagar elev 2 så att elev 2 ramlar och bryter nyckelbenet. Då säger man till elev ett att det inte var hens fel. Man ser att elev ett kommer ha en kyla i bröstet över detta i cirka 14-15 år. 

Och förresten! Jag känner. Jag tar åt mig. Jag hoppas. Tänk på det nästa gång. 
Jag finns också...

-

Har jag nu skrivit till dig Mannen På Gatan måste jag också skriva till dig Du Fräknig.

Jag har alltid funnit hopp i Dig. Jag har alltid älskat Dig. Du har alltid gett mig styrka. Du har alltid gett mig mod.

Oavsett hur Du sett ut, Ni har varit få, kan räkna Dig på ena handen, så har ni funnits där utan att veta om det. Du finns där nu och Du gör mer underbart ont än vanligt. Du gör ont men du finns där.

Till Dig: Tack!

Tack för att Du ger mig styrka, för att Du ler, för Dina ögon.

Du Fräknig skriver brev till Harolds ande.

Kategori: Ängelen

1

Jag önskar att jag kunde säga till dig hur jag känner

Jag önskar att det inte gjorde så underbart ont;

I kroppen när jag sitter stilla

Jag önskar att mitt hjärta inte slets ur mitt bröst av din blick

av dina ord

av dina tankar

av dina ögon.

-

Jag önskar att jag var ensam

Att livet befann sig under ett täcke

Att livet var skuggorna som vandrade förbi utanför täcket

Jag önskar att jag kände dig

Nära

-

2

Om det ringde skulle jag svara

Jag skulle svara och jag skulle skrika

Jag skulle skrika,

Jag skulle skrika och jag skulle undra:

Undra varför?

Undra varför det är så orättvist?

Undra:

Varför DU gör så ont?

-

Varför DU gör så ont?

-

3

Minns du mig Harold?

Minns du mig?

Såg du mig när du dog?

Såg du mig när du gick?

Såg du mig?