hatord

Hej! Konst- och poesiblogg. Alla tavlor kostar 100 SEK om ni får för er att köpa dem.

Ett barndomsminne av Nils Östberg.

Kategori: Dagbok

Jag vaknade av att det ringde på dörren. Min moder öppnade.

-          Nils! Johan är här!

Jag klädde på mig, sprang ned och såg på Johan yrvaket. Nu när jag tänker tillbaka på det så blir hans ansikte förvrängt, skruvat, vridet till en ond sörja som flyter ut över min minnes canvas och blir till ett irritationsmoment, ett innerlig hat. Vi satte oss på cyklarna och cyklade, åt höger… Hade vi inte cyklat åt höger den dagen hade det kanske aldrig hänt, då kanske jag aldrig hade blivit stympad, kastrerad, förställd och handikappad för resten av mitt liv. Vi fortsatte att cykla höger ända fram till lekplatsen. Det var då det första varningstecknet kom. Jag, som fortfarande var nyvaken, cyklade rakt in i svartvinbärsbuskarna. Det satt tre vuxna kvinnor där i parken med sina små barn. De skrattade, hånade mig, såg ned på mig som människa kanske till och med önskade mig död och sedan sade de tre drakarna, häxorna, demonerna, hydrorna något i stil med ”Ojdå”.  Jag och min kamrat Johan patrullerade längst det övergivna sandestraderna, fram mot klätterställningen. Jag hade någon dag innan lagt märket till att de lite modigare barnen brukade lägga upp repstegens nedre pinne över två hakar i klätterställningen så det blev som en hängmatta en bit upp i luften som man kunde ligga i. Jag kopierade detta Evel Knievel stunt och lade mig ned i ”the Hammock of death”. Sedan gick det fort. Det var då DET hände, det var då mitt liv förändrades märkbart för resten av mitt liv. Det var då allt ljust i mitt liv blev mörk, det var då barnet i mig dog, ruttnade och blev kompost. Det var i den stunden Nils som mina medmänniskor en gång känt mig dog. Det var i den stunden solen gick i moln, världen svämmade över av gräshoppor och grodor började regna från skyn. Det var i den stunden som ragnarök släpptes lös över jorden. Det var som om Pandoras ask on drugs hade öppnats och släppt löst alla hemskheter i världen samtidigt. Det var som om Atlas tappat jorden ned i en kokande kittel frityrolja.  Det var i den stunden som jag: Nils Jonas Jeremia Östberg, barn till Birgitta Östberg och Bengt Jedström som i sin tur var barn till Kerstin Östberg och Bernt Krogh, Gösta och Karin Jedström, förevigt  blev stympad, kastrerad, förställd, handikappad, förlamad,  tandlös, hårlös, sjusjuk, ensam och bidragslös bröt min handled… på tre ställen. Allt blev svart tills det att tre ansikten stod över mig, det var de tre Parcerna som nu klippt mitt livs trådar i bitar. Mats, Johan pappa, ringde till min mamma som kom springande. Sedan åkte vi in till sjukhuset, jag fick en klubba, somnade, vaknade upp med ett gips, försökte gå och kissa, åkte hem, fick köttbullar och makaroner av mormor. Snipp snapp snut så var sagan slut men i en källa långt ned i Pentagon sitter de tre kvinnorna och planerar nästa olycksbådande, livsförändrande, stympande, kastrerande, förställande, handikappande, förlamande, tandlösgörande, hårlösgörande, sjösjukefierande och bidragslös görande händelse för mig: När jag råkade skära mig i handen med en kniv och fick ett trauma från att sy igen det.

KOMMENTARER:

  • Johanna säger:
    2010-10-03 | 07:56:38

    hahaha, alltså gud! Jag skrattar så jag dör, blev helt ledsen när det tog slut.

Kommentera inlägget här: