hatord

Hej! Konst- och poesiblogg. Alla tavlor kostar 100 SEK om ni får för er att köpa dem.

Flöde

Kategori: Dagbok

Platsen där jag bodde av Nils Östberg.

Platsen där jag bodde; ett rekryterande familjehem där ingen kan ligga stilla; dagen till mötes. Det brann, en eller två gånger. Tre gånger jag mins. Den fjärde brann endast livet; upp. Det gångna året var huset gult, eller rött? Jag mins inte. Året efter var det blått igen. Solen målade, blekte det sakta till en ljusblå, dov färg som påminde mig om tidig morgons svagt blå himmel. Och när den tidiga morgonens blekvåta dagg lade sig i det gröna gräset som ett tunt täcke och dimman lade sig tung och tunn över den stora ängen med den stora stenen. Stenen med ett hål i. En borg, fort, slott, katedral, hemlig koja? I skogen finns det en stor bit med salt som älgar kan slicka på. Där gick vi tillsammans, förbi en stor lada.

 

Något jag var rädd för.

Något jag var rädd för var att dyka. Dyka ned i signalpolo polen och spela ett spel med kodpolo. Men det gick tillsist. Läraren hade stora lår, stort hår, glasögon och bytte familj i TV. Till en början kunde jag bara simma under vattnet men sedan lyckades jag simma på vattnet. En gång fick jag beröm av Jimmy när jag simmade på rygg. Folk tenderar att berömma folk som simmar på rygg. Det anses lite enklare men samtidigt kraftkrävande. Krål är det man får mest creds för men det lärde jag mig aldrig. Så nu simmar jag på mage, armarna, benen och räkna till tre. Det funkar väl för mig men jag kommer inte fram först. Men när jag väl kommer fram så har jag mer energi än de som simmat krål i alla fall.

 

När jag gjorde något förbjudet.

När jag gjorde något förbjudet var i lekis. Jag snodde en brun legohäst från skolans lego. Varför? För att alla mina kompisar alltid ville ha en brun häst när vi lekte med lego, så för att få slut på tjatet och bråket om den bruna hästen så tog jag en från lekis, och jag skämdes inte för det. Man kan ju idag se det som ett oskyldigt, som någon av The Good Guys i en Astrid Lindgren bok hade uttryckt det, ”pojksträck”. Men jag har hela mitt liv sett på det som något heroiskt, något i stil med ”jag är bättre än alla andra” heroiskt. Jag behövde ju hästen för att alla, alla, alla, alla, alla ville ju ha den bruna hästen. Jag tror inte heller att lekis saknade den. Jag menar, vem räknar lego liksom?

Ett barndomsminne av Nils Östberg.

Kategori: Dagbok

Jag vaknade av att det ringde på dörren. Min moder öppnade.

-          Nils! Johan är här!

Jag klädde på mig, sprang ned och såg på Johan yrvaket. Nu när jag tänker tillbaka på det så blir hans ansikte förvrängt, skruvat, vridet till en ond sörja som flyter ut över min minnes canvas och blir till ett irritationsmoment, ett innerlig hat. Vi satte oss på cyklarna och cyklade, åt höger… Hade vi inte cyklat åt höger den dagen hade det kanske aldrig hänt, då kanske jag aldrig hade blivit stympad, kastrerad, förställd och handikappad för resten av mitt liv. Vi fortsatte att cykla höger ända fram till lekplatsen. Det var då det första varningstecknet kom. Jag, som fortfarande var nyvaken, cyklade rakt in i svartvinbärsbuskarna. Det satt tre vuxna kvinnor där i parken med sina små barn. De skrattade, hånade mig, såg ned på mig som människa kanske till och med önskade mig död och sedan sade de tre drakarna, häxorna, demonerna, hydrorna något i stil med ”Ojdå”.  Jag och min kamrat Johan patrullerade längst det övergivna sandestraderna, fram mot klätterställningen. Jag hade någon dag innan lagt märket till att de lite modigare barnen brukade lägga upp repstegens nedre pinne över två hakar i klätterställningen så det blev som en hängmatta en bit upp i luften som man kunde ligga i. Jag kopierade detta Evel Knievel stunt och lade mig ned i ”the Hammock of death”. Sedan gick det fort. Det var då DET hände, det var då mitt liv förändrades märkbart för resten av mitt liv. Det var då allt ljust i mitt liv blev mörk, det var då barnet i mig dog, ruttnade och blev kompost. Det var i den stunden Nils som mina medmänniskor en gång känt mig dog. Det var i den stunden solen gick i moln, världen svämmade över av gräshoppor och grodor började regna från skyn. Det var i den stunden som ragnarök släpptes lös över jorden. Det var som om Pandoras ask on drugs hade öppnats och släppt löst alla hemskheter i världen samtidigt. Det var som om Atlas tappat jorden ned i en kokande kittel frityrolja.  Det var i den stunden som jag: Nils Jonas Jeremia Östberg, barn till Birgitta Östberg och Bengt Jedström som i sin tur var barn till Kerstin Östberg och Bernt Krogh, Gösta och Karin Jedström, förevigt  blev stympad, kastrerad, förställd, handikappad, förlamad,  tandlös, hårlös, sjusjuk, ensam och bidragslös bröt min handled… på tre ställen. Allt blev svart tills det att tre ansikten stod över mig, det var de tre Parcerna som nu klippt mitt livs trådar i bitar. Mats, Johan pappa, ringde till min mamma som kom springande. Sedan åkte vi in till sjukhuset, jag fick en klubba, somnade, vaknade upp med ett gips, försökte gå och kissa, åkte hem, fick köttbullar och makaroner av mormor. Snipp snapp snut så var sagan slut men i en källa långt ned i Pentagon sitter de tre kvinnorna och planerar nästa olycksbådande, livsförändrande, stympande, kastrerande, förställande, handikappande, förlamande, tandlösgörande, hårlösgörande, sjösjukefierande och bidragslös görande händelse för mig: När jag råkade skära mig i handen med en kniv och fick ett trauma från att sy igen det.