hatord

Hej! Konst- och poesiblogg. Alla tavlor kostar 100 SEK om ni får för er att köpa dem.

Dagbokstext

Kategori: Dagbok

Hej dagbok. Väggarna känns grymt nära nu. Det är som om de sakta närmar sig när jag sover. I morse så kunde jag höra något. Någon som gick förbi utanför kanske. Det känns som om jag inte längre minns ljudet av någonting. Det enda jag minns från innan bomberna är en röd lastbil som jag brukade leka med. Jag minns inte ens mina föräldrars ansikten. Jag har varit instängt här nu i flera år, tror jag. Jag har mätt mina dagar här utifrån hur mycket jag växer. Jag vet att en dörr är ca två meter hög och jag är två händer från det nu.  Mina kläder är nu alldeles för små. Jag har bett om nya men de ger mig inga. De säger att de inte har några. Mat får jag i alla fall varje dag. Alltid samma sak. Alltid bönor och bröd till middag och en persika till efterrätt. Ja det är svårt att tro att jag är inlåst när jag får efterrätt i mitt fängelse. De pratar inte så mycket med mig. Bara frågar hur jag mår och om det är något jag behöver. Jag minns inte själv exakt varför jag är inlåst här, i alla fall inget mer än det jag skrev igår. Jag minns bara hostan och de kliande ögonen och att jag vaknade upp här en dag. De säger inte varför heller. Jag frågar dem men de vägrar ge mig ett svar.
Den där kvinnan kom tillbaka idag hon pratar med mig men berättar inget. Hon frågar alltid hur jag mår och om jag har hosta, om jag saknar något eller vad jag tänker på. Igår tror jag hon satt utanför min dörr i några timmar. Luckan var öppen och jag kunde höra henne andas. Jag har inte vågat fråga hennes namn ännu.

Hej dagbok. Jag undrar hur världen ser ut nu efter bomberna. Jag undrar om träden, gräset och himlen är likadana som förut.  Jag önskar att jag kunde få komma ut snart. Komma ut ur det här fängelset. Jag vaknade i morse, kallsvettig. Svetten bara rann och jag skakade av frossa. Rösterna i mina drömmar blir bara intensivare. De säger till mig att ge upp, att det inte är av värde att kämpa längre. Men jag tänker inte ge upp, inte nu i alla fall. Jag minns att jag satt i sandlådan när larmet gick, jag minns att jag körde fram och tillbaka med min röda lastbil. Jag minns hur min mamma sprang ut efter mig, tog mig i sina armar och satte mig i bilen. Jag minns hur vi körde iväg, någonstans. Jag minns att det var mörkt och kallt tills någon tände en lampa och en stor dörr öppnades som vi gick in i. Jag vet inte vad det där var för ett ställe, jag kommer bara ihåg att det var som hemma fast mer som ett sjukhus. Jag kommer ihåg att vi bodde på det där stället tills jag fyllde sju, det var då de tog mig därifrån och satte mig här. Jag vet inte om jag fortfarande är kvar där men det verkar inte som så. Jag hör inte klockan som brukade ringa när det var möte eller när något annat hände. Hade jag aldrig lärt mig att skriva så hade jag nog aldrig orkat med det här.

Hej dagbok, detta är min näst sista sida, jag har bett om mer och hon har sagt att jag ska få det. Jag tror att det är natt nu för det är alldeles tyst och det lyser inte längre in under dörren. Tankarna far i mitt huvud fram och tillbaka. Jag kan inte sluta undra hur världen ser ut nu. Jag kan inte sluta undra hur det känns att andas frisk luft. Vad tror du dagbok, är himlen fortfarande blå? Finns det fortfarande fåglar som flyger omkring. Jag har frågat henne om hon vet något, hon säger inget med jag kan höra på hennes ton att inte ens hon vet.

Hej, eller kanske adjö, dagbok. Min sista sida, jag har inte fått några mer sidor av henne. Hon säger att de inte kan ge mig några. Hostan har också blivit värre och jag tror att jag hostar upp blod. Jag börjar minnas saker jag inte varit med om. Jag kan minnas hur jag en gång suttit och hållit mitt barn i mina armar och att jag snart måste lämna bort det. Jag kan minnas blod och rädsla. Kommer jag någonsin komma här ifrån?

Hassans tankar om: 14åringar

Kategori: Hassan Tänker

14 åringar är som Kafka; De tror att de är svåra och djupa fast än de bara begränsar sig själv i sin utveckling och är roliga egentligen!

Hassans tankar om: Svenskar i Afghanistan

Kategori: Hassan Tänker

Svenska soldater i Afghanistan är som min fot i din röv; skönt för prostatan men onödigt.