hatord

Hej! Konst- och poesiblogg. Alla tavlor kostar 100 SEK om ni får för er att köpa dem.

Blodröda tårar!

Kategori: Per Persson Modig Söm

Sagostunden är över för Per Persson Modig Söm. Per Persson Modig Söm, överlevaren med tre efternamn. Han var den enda att ta sig över muren i dagsljus. Han flydde från den tyska armén utklädd till SS-soldat. Han sprang över tre landsgränser endast bärandes sin farfars snusdosa i silver och en oladdad kulspruta.Sista kapitlet är läst i boken och klockan har blivit sju.
Per Persson Modig Söms ansikte är grått och nyrakat. Han luktar rakvatten och raketbränsle. På fötterna har han träskor och på huvudet en fedorahatt full med kulhål. I mungipan har han en egenrullad cigarett som fortfarande ryker. Han dricker ramlösa ur ett senapsglas och torkade plommon ur en kristallskål.
Per Persson Modig Söm var aldrig riktigt rädd för något. Aldrig rädd för mörkret, aldrig rädd för döden. Men han var bara rädd för två saker, två saker som fick hans blod att frysa till is; kallprat och bankmän. Kallprat för att något så onaturligt gav den mest inbitne realisten rethosta och bankmän för att de var mer manipulativ än de tyska psykologerna som försökt knäcka honom under de månadslånga förhören.
Han brukade alltid berätta om döden, berätta om all död han hade sett på sina resor, alla de sargade liken som korsat hans väg och alla de gånger hans egen död varit mer nära än hans egna fötter. Så nu var han död. Lika kall och död som hans kärlek för tyskar brukade vara. Lika kall och död som hans blick blev när han såg en bankman i TV.
På Per Persson Modig Söms grav står det hans sista ord. De sista ord han sade fyra månader innan han dog. Som om han då beslöt sig för att dö, som om han då hade sagt nog i sitt liv sade han någon som på något underligt vis summerade hans liv i ironisk Technicolor: Ibland, Edelwiess min vän, så är livet precis det man trodde att det skulle vara; En lång paus innan dödens sista andetag.

Nyheten

Kategori: Dagbok

Först blev hon tyst en lång stund medans tankarna for fram och tillbaka i huvudet sedan kom skrattet. Ett högljutt och raktutigt skratt som träffade polisen rätt i ansiktet. Hon blev förvånad över sig själv, över att hon skrattade över en sådan dålig nyhet som det ändå var. Polisen såg först väldigt förvånad ut sedan såg han undrande och bekymrat på henne, lade handen på hennes axel och frågade om allt stod rätt till. Hon svarade inte, kunde inte sluta skratta utan föll ned på knä och gapskrattade rakt ut medans tårarna rann ned för hennes kinder. Hon visste inte varför hon skrattade. Någonstans hade hon läst att man kunde reagera så på chock, att man skrattade eller gjorde helt oförnuftiga saker som i relation till händelsen är konstiga. Då slog tanken henne; tänk om hon verkligen var glad över det som hade hänt, tänk om det var så att ironin i det hela faktiskt var så rolig som hon nu verkade tycka. Kanske hade han till och med tyckt att det var roligt själv, kanske skrattade han med henne just nu som de brukade göra annars. Eller… Var det så att hon skyddade sig själv, att hon istället för att inse att hon nu var helt ensam, utan den personen hon spenderat nästan varje dag i 25 år tillsammans med, skrattade för att inte inse det. För att skydda sig själv från sorgen och ilskan som helt naturligt skulle följa ändå. Hon slutade skratta när dessa tankar kom och stirrade rakt in i polisens ögon. ”Är han verkligen död, är det veklingen sant?” Polisen nickar och frågar om det finns någon hon kan ringa.
Plötsligt sluter sig världen omkring henne. Det är som om en sattelit lång ut i rymden zoomar in rakt på henne, som om alla väggar tränger sig så nära de kan och kväver henne. Han kommer aldrig mer komma tillbaka. Tanken slår henne igen och igen, som hårda vågor mot en klippa, tills den bryter igenom och krossar henens sandslottshjärta till tusen, miljoner små sandkorn. Blicken blir tom, hjärnan stänger av och livet och gatan som nyss passerat i revy går nu i slowmotion tills det helt stannar framför henne som ett tåg som fotograferats i högsta fart och ändrar färg till en grå nyans. Polisen försöker nå fram till henne. Hon kan se hans läppar röra sig men inget ljud kommer ur dem. Hon kan se hans händer greppa hennes axlar i ett försök att skaka henne till liv. Alla hans rörelser går långsammare och långsammare tills också han står helt stilla mitt i allt. Allting framför henne är nu en ett fotografi i grått. Till sin förvåning kan hon resa sig upp, alla känslor har lämnat henne, och gå runt i denna stilla värld. Hon går ut, förbi polisen och ut på gården. Hela världen är stilla precis som om någon pausat en film. Hon går gatan ner, ner mot sjukhuset där han ligger. Det är som om hon svävar fram, som om hon knappt behöver röra fötterna för att ta sig framåt.
Han sitter i sin sjukhussäng utanför sjukhuset mitt på gräsmattan. Ett jazzband spelar en uptempo låt och två sjuksköterskor bjuder på kaffe. Hon går längst en utrullad röd matta mot honom medans små barn i vita kläder kastar ris över henne. När hon kommer fram till honom så sätter hon sig ned bredvid honom. ”Han är ju vid liv, inte alls död”. Plötsligt börjar sängen sväva, sväva upp och ut över staden. Över alla hustak, över alla köpcentren och ut över havet mot solnedgången. Jazzbandet flyger efter på en flygande matta och tillsammans flyger de in i solen till de glada tonerna.

Känselspröten

Kategori: Dagbok

Han var ståtlig i mina ögon. Rak i ryggen och med ett mycket välskött anlete, alltid välkammad och alltid ren. Han log sällan men när han gjorde det så lyste hans blå ögon upp och hela hans ansikte log. Kostymen han bar var mörkt blå och han bar den med stolthet och elegans även om det var länge sedan den förlorat båda. När han tog mig i sina armar brukade jag alltid känna den bekanta doften av något billigt rakvatten när jag borra in min näsa i hans krage. Hans skor var likt honom själv välputsade och rena. Jag minns att han alltid brukade gå med käpp. Den var gjord i något mörkt träslag, prydd med en silverörn som handtag. Han hade den alltid med sig. Jag minns inte om han var halt eller på riktigt behövde den, bara att han alltid hade den med sig. Han hade också alltid sin plånbok i sin högra byxficka och alltid ett litet fickur i silver i sin vänstra. Plånboken var alltid tom och fickuret fungerade aldrig. Han hade vandrat genom ödemarken flera gånger, vandrat från bosättning till bosättning och alltid berättat samma historier om världen innan kriget, innan han återvände till min mormor och oss. Vi visste inte varför han lämnat oss, det var som om Gud hade sagt till honom att göra det, som om han aldrig hade något val eller egen vilja. Han hade bara gått hemifrån och sedan fortsatt.

Det var alltid en fasa att behöva åka hem till min mormor. Vi gjorde det inte så ofta, bara en gång om året när vi skulle städa. Jag minns än idag, fast än 30 år har gått, hur den fräna lukten av urin sved i ögonen när man öppnade dörren till mormors hus.Mormor som var 94år gammal satt i sin fåtölj. Hennes gråa, glesväxta hår hängde i stripor ned över hennes varande ögon. Det var länge sedan hon hade sett hur vi såg ut. Hennes torra, ihopskrumpna läppar var bara lite öppnade men tillräckligt för att släppa ut den vedervärdiga stanken av ruttnande tänder och sår från den söndertuggade tungan. Hennes vikt hade ständigt ökat sedan hennes älskare och slav flyttade in. Det var en ung man som vi aldrig hade sett men vi visste att han brukade tugga den fetaste maten han kunde hitta och sedan mata mormor med det. Så nu vägde hon närmare 300 kilo och de såriga valkarna pöste ut över fåtöljens armstöd och läckte ständigt var ned över det skitiga golvet. Hon hade suttit i den i 24 år och tittat på samma TV-program varje dag. Det var som om hennes hjärna hade slagit om till energispararläge. Nackdelen var att hon nu satt i sin egen avföring vars lukt hade fått hennes hud att gulna, tapeterna att flagna och våra ögon att tåras.