hatord

Hej! Konst- och poesiblogg. Alla tavlor kostar 100 SEK om ni får för er att köpa dem.

Iaktagelsen

Kategori: Dagbok

Vi var inträngda i ett av de bortre hörnen av salen. Den senaste vågen av fiendesoldater var döda men vi förväntade oss inte att det var slut ännu. De stora marmorportarna hade vi inte lyckats barrikadera så det stod helt fria att slå igenom när som helst och vi visste att det var precis vad de skulle göra. Vi var alla täckta i blod och svett, våra uniformer var det inte mycket kvar av. Bara våra läderbälten var någorlunda hela. Men modet och stridslusten var fortfarande hög. Det var mörkt inne i salen, de storslagna ljuskronorna i dyraste kristall hade för länge sedan blivit förstörda. Bara ljuset från springan mellan portarna och från hålet i taket gav oss enstaka ljus.

Plötsligt så slängdes det en skugga in genom springan mellan portarna. Vi alla laddade våra vapen och gjorde oss redo. En hand greppade den ena porten och började sakta öppna den, försiktigt. Någon steg in, det var svårt att se men det var bara en person och denna person verkade inte vilja döda oss. Figuren rörde sig lugnt och försiktigt in i salen, som om hon eller han såg sig omkring och beundrade salen. Vi satt gömda bakom ett av de stora ekborden så det var liten chans att vi skulle bli sedda. Fienden hade för två nätter sedan försökt spränga sig in genom taket och detta hade resulterat i att en pelare av ljus föll in och träffade det vita marmorgolvet. Vi hoppades att denna figur skulle kliva in i den så att vi kunde se vem det var. Och mycket riktigt gjorde personen just det. Det tog några sekunder för våra ögon att vänja sig vid att se någon i dagljus. Det var definitivt en hon det rörde sig om i alla fall. Hon bar fiendens röda uniform och dess tyg satt stramt om hennes kropp och en av deras kännetecknande hjälmar i svart stål. Ingen av oss vågade skjuta ännu och när hon tog av sig hjälmen så häpnade vi av den skönhet som visade sig. Det var ingen vanlig soldat det här, det kunde vi se på en gång. Hon hade den utmärkande generalsmålningen i ansiktet; de två röda sträcken på vardera av hennes bleka kinder. Trotts att hon såg så ung ut så såg hennes ansikte mycket erfaret ut. Djupa ärr och krigsskador löpte längst med hennes hals och ansikte, blod från många fiender och vänner fläckade också hennes bleka hy. Hennes blick var bestämd och man kunde se lusten att döda i den. Men det vackraste på denna uppenbarelse var henens hår. Det var lika rött som henens uniform eller blodet på hennes händer och hängde ned över hennes panna och ögon vilket gav henne en sensuell och mörk skönhet som nog bara en soldat kunde uppskatta.

Hon gick genom salen och såg sig omkring. Hon rörde sig med lätta steg som om hon när som helst skulle kunna hoppa upp på balkongen ovanför utan större svårighet. Sina händer höll hon bakom ryggen medans hon gick, men mer på ett flickigt sätt än ett bestämt och överlägset sätt. Hon rörde sig längst med väggarna och såg på vad som var kvar utav de storslagna målningarna som en gång prytt salen. Vi satt fortfarande gömma och spända på vad som skulle hända här näst. Ingen av oss kunde förutse vad hon skulle göra, skulle hon ta emot oss, hälsa oss, eller skulle hon döda oss utan att blinka? Eftersom att jag är vid liv och skriver det här så kan ni ju anta att jag i alla fall överlevde.

När hon var vänd från oss så kunde vi se hennes rygg. Två stora ärr löpte från hennes skuldror ned till hennes svank och skar genom uniformen och hennes hud. De hade läkt men såg fortfarande ut att kunna spricka upp när som helst.  Vi kunde också se ett kors som hängde i en kedja från hennes bälte. Det var ett litet silverkors i en silverkedja.

Plötsligt så nös en av mina kamrater till. Vi hade alla blivit så förtrollade av henne av vi glömt bort att vara disktera. Hon vände sig om och såg rakt på oss. Det som skrämde oss mest var att hon såg glad, road ut av att snart få döda oss. Ur sitt bälte drog hon upp en pistol och riktade den mot vårt bord. Hon såg inte ett dugg rädd eller osäker ut när hon närmade sig oss med lugna steg. När hon var så nära att hon kunde se att vi satt gömda där bakom bad hon oss att ställa oss upp vilket vi lydde. Först granskade hon oss och våra blå fiendeuniformer, de uniformer som hon lärt sig att skjuta på oavsett om de rörde sig eller inte.