hatord

Hej! Konst- och poesiblogg. Alla tavlor kostar 100 SEK om ni får för er att köpa dem.

Kallt väder.

Kategori: Dagbok

Han har hamnat mitt i allt ihop nu, precis där han inte ville vara. Det är en ruin, eller det är en stad men vid det här laget så finns det mer kvar av den forntida staden Pompeji än denna. Kriget som ödelagt denna förut så blomstrande stad, har nu varit här i flera år, så länge så att han knappt kan minnas när och varför det startade. Antagligen var det för att någon girig person bestämde sig för att erövra världen som så många innan honom. Det är underligt dock att staden han nu står i har klarat sig så länge, här har det bara krigats i 5-6 månader."Att ingen var mer förberedd" tänker han. "Att ingen här såg det komma". Åkern han står på, åkern som han för bara några minuter sedan bestämde sig för att korsa, är upptrampad och fylld med militära tält och högar med lik. Det finns stora kratrar efter explosioner och bomber, några stubbar som sticker upp ur marken för att på något hånande vis berätta för oss att "oss fick ni då inte bort" och sist men inte minst så finns här flera tusen åter tusen flyktingar, hemlösa offer för detta hänsynslösa krig. Så många som förlorat sina hem och sina liv, allt de äger och har, allt de någonsin kunnat känna samhörighet eller kärlek till är borta, allt de har kvar nu är kläderna dom har på sig och varandra. Kanske inte mycket till tröst i ett sådant här läge, andra människor i samma situation.


Där han står och ser ut över förödelsen får han plötsligt syn på två män, två soldater, som bär på en annan man. En kvinna springer efter dem och skriker. Han ser på dem med trötta och uppgivna ögon, ögon som sett liknande situationer allt för ofta. Mannen de släpar på ser ut att var i tjugoårsåldern, kanske är han en soldat eller en vanlig man, en man som för bara några månader sedan plöjde denna åker för att få mat för dagen, som för bara några dagar sedan satt i sitt varma hus framför en varmbrasa och längtade bort till något annat.  Männen släpar in honom i ett beigt tält som står mitt på den leriga åker, de bär honom i varsin arm och släpar honom efter sig som om han vore ett dött djur. Kvinnan springer efter dem men hon snubblar upprepade gånger i leran. Hon är klädd i en sliten vit klänning som nu är fylld av lera och blod. Hennes ögon är fyllda av tårar och hon ropar efter dem.

•-          Döda honom inte! Ropar hon.

Bomber faller i bakgrunden och kriget mullrar så att marken skakar.

•-          Döda honom inte! Hon låg nu på knä med händerna knutna.

•-          Döda honom inte. Jag gör vad ni vill!

En man går fram till henne där hon ligger i leran, han tar tag i hennes hår och lyfter upp hennes ansikte så att han kan se det. En stund står han där och ser på hennes gråtande ögon sedan skrattar han hånfullt och spottar henne i ansiktet.

•-          För bort denna kvinna, hon äcklar mig. Säger han och går där ifrån in i tältet som han kommit ifrån.

•-          Nej! Utbrister kvinnan förtvivlat.

•-          Gå inte, snälla du döda honom inte.

Bara några sekunder senare hörs två skott in ifrån tältet. Kvinnan sjunker ihop, antagligen krossad av sorg men ingen bryr sig, ingen ser åt hennes håll.


Kriget som rasat har rasat allt för länge nu, det är alldeles för kallt ute för att någon ska överleva detta onödiga krig som så många andra krig före detta förpestat livet för tusentals människor. Han gnuggar sina händer mot varandra i ett försök att få dem varma igen. "Alldeles för kallt" Tänker han och sliter sin blick från tältet och den gråtande kvinnan för att gå vidare. Han har vandrat nu i flera dagar och flera nätter. Om han fortfarande hade något mål visste han inte men han visste att han ville gå, gå så långt bort från allt detta som möjligt.

D.T.Y.E.

Kategori: Dikter

Don't you know that Jesus take no prisoners in the spring?

Don't you know that leaders give no gifts at Christmas?

Don't you know that the cows out there in the fields will follow you to the end?


The things on the tvscreen scream at you to open the door.

The guest outside shoots you with a shotgun, he blows your face of.

The touch that comforts you suddenly rips your heart out.


You heard me cry out there in the night.

You followed my voice towards the light.

You did tell the difference between what's wrong and what's right.


Everyone sends him letter and tells him what they think.

Everyone stabs him in the back with a carved out cross.

Everyone kills their mothers and starve their cats to death.

Long song gone wrong.

Kategori: Poems

I have no regrets but are we human?

My blood is red,  flowing out over you.

My eyes are sore, pleas stay with med tonight.

There are no holes in the ground so you can stay if you want.


Take a seat than take a bow.

At least or at the back of the deathsentence row.

The smell of blood and fear and you embraces me.

So pleas lock yourself away today.

We don't need you.


Just because I'm lost, just because I'm in despair.

And just because the sun is setting with it's twin.

Doesn't mean that you can run.

Run away and then come back looking for forgiveness.

I got you.


Jesus took his suicide and Judas took the blame.

The money was planted to the earth and grown from out words.

While we are sitting on the wall looking out over the world.

A herd of sheep plays rock n roll drinking cherry and bloody whiskey.

A sense of anarchy.


Star truck and crying lies the angel on the floor.

The flickering widescreen TV tells her to buy a magic bullet to end it all.

From the skies com words that tells us to keep shut.

"You talk to much" it says and gives you cake.

Take a healing bath in milk.


But then again; are we human?