Kallt väder.
Kategori: Dagbok
Han har hamnat mitt i allt ihop nu, precis där han inte ville vara. Det är en ruin, eller det är en stad men vid det här laget så finns det mer kvar av den forntida staden Pompeji än denna. Kriget som ödelagt denna förut så blomstrande stad, har nu varit här i flera år, så länge så att han knappt kan minnas när och varför det startade. Antagligen var det för att någon girig person bestämde sig för att erövra världen som så många innan honom. Det är underligt dock att staden han nu står i har klarat sig så länge, här har det bara krigats i 5-6 månader."Att ingen var mer förberedd" tänker han. "Att ingen här såg det komma". Åkern han står på, åkern som han för bara några minuter sedan bestämde sig för att korsa, är upptrampad och fylld med militära tält och högar med lik. Det finns stora kratrar efter explosioner och bomber, några stubbar som sticker upp ur marken för att på något hånande vis berätta för oss att "oss fick ni då inte bort" och sist men inte minst så finns här flera tusen åter tusen flyktingar, hemlösa offer för detta hänsynslösa krig. Så många som förlorat sina hem och sina liv, allt de äger och har, allt de någonsin kunnat känna samhörighet eller kärlek till är borta, allt de har kvar nu är kläderna dom har på sig och varandra. Kanske inte mycket till tröst i ett sådant här läge, andra människor i samma situation.
Där han står och ser ut över förödelsen får han plötsligt syn på två män, två soldater, som bär på en annan man. En kvinna springer efter dem och skriker. Han ser på dem med trötta och uppgivna ögon, ögon som sett liknande situationer allt för ofta. Mannen de släpar på ser ut att var i tjugoårsåldern, kanske är han en soldat eller en vanlig man, en man som för bara några månader sedan plöjde denna åker för att få mat för dagen, som för bara några dagar sedan satt i sitt varma hus framför en varmbrasa och längtade bort till något annat. Männen släpar in honom i ett beigt tält som står mitt på den leriga åker, de bär honom i varsin arm och släpar honom efter sig som om han vore ett dött djur. Kvinnan springer efter dem men hon snubblar upprepade gånger i leran. Hon är klädd i en sliten vit klänning som nu är fylld av lera och blod. Hennes ögon är fyllda av tårar och hon ropar efter dem.
•- Döda honom inte! Ropar hon.
Bomber faller i bakgrunden och kriget mullrar så att marken skakar.
•- Döda honom inte! Hon låg nu på knä med händerna knutna.
•- Döda honom inte. Jag gör vad ni vill!
En man går fram till henne där hon ligger i leran, han tar tag i hennes hår och lyfter upp hennes ansikte så att han kan se det. En stund står han där och ser på hennes gråtande ögon sedan skrattar han hånfullt och spottar henne i ansiktet.
•- För bort denna kvinna, hon äcklar mig. Säger han och går där ifrån in i tältet som han kommit ifrån.
•- Nej! Utbrister kvinnan förtvivlat.
•- Gå inte, snälla du döda honom inte.
Bara några sekunder senare hörs två skott in ifrån tältet. Kvinnan sjunker ihop, antagligen krossad av sorg men ingen bryr sig, ingen ser åt hennes håll.
Kriget som rasat har rasat allt för länge nu, det är alldeles för kallt ute för att någon ska överleva detta onödiga krig som så många andra krig före detta förpestat livet för tusentals människor. Han gnuggar sina händer mot varandra i ett försök att få dem varma igen. "Alldeles för kallt" Tänker han och sliter sin blick från tältet och den gråtande kvinnan för att gå vidare. Han har vandrat nu i flera dagar och flera nätter. Om han fortfarande hade något mål visste han inte men han visste att han ville gå, gå så långt bort från allt detta som möjligt.
